Nätopia, när antiken möter cyberspace

Den här bloggposten ämnar jag inleda med något så ovanligt som intellektuell analys, vilket djupt borde oroa läsaren, då jag tänker diskutera politik. Detta är något jag känner saknas i den politiska debatten, den illvillige skulle säga av naturliga anledningar.

Framsteg görs nämligen genom att se på världen med nyfikna ögon och genom att intellektuellt analysera och kritiskt granska allt. Vanan är uppfinningarnas fiende.

Något vi är väldigt vana vid står inför dörren, val till Europaparlamentet. Låt mig säga rakt ut att jag har lite svårt att räta ut vissa frågetecken vad gäller den demokrati vi har idag, frågetecken som ingen tänker på, än mindre belyser. De flesta av oss vet nämligen vad demokrati är: Det är att man vart fjärde år går och lägger en papperslapp i en låda. Punktum.

Är det så enkelt? Finns det inga nyanser i det, inga möjliga förbättringar som kan göras för att skapa ett mer folkstyrt samhälle? Eller räcker lappen-i-lådan-modellen för att ett land tveklöst ska vara en fullblodig demokrati? Jag är inte säker, men om du är det, häng då med på min tankepromenad och hjälp mig att bena ur ett par problem.

Vi röstar på ledamöter, som representerar oss. Representerar de i första hand Sverige, eller deras väljare? Troligen det senare, annars är det inte så mycket av en demokrati alls. I sådant fall väger ju inte vad vi tycker lika tungt som var vi kommer ifrån. Men vad tror du då om det här:

Sverige har 19 röster i Europa-parlamentet, det vill säga ungefär 2 ledamöter per miljon invånare. Italien har 78 ledamöter, och 60 miljoner invånare. Vilket betyder att Kalle har 54% mer röstkraft Luigi. På samma sätt har en luxemburgare mer än 10 gånger så mycket inflytande som en tysk! Detta kallas degressiv proportionalitet och är stundom uppe för diskussion. Det motiveras med att små länder inte ska bli överkörda i diskussionerna. Vilket får oss att återkomma till huruvida Hökmark och Fjellner representerar Sverige eller moderatsympatisörer.

Och om man nu tycker att små länders röster ska vara överrepresenterade för att minoriteter ska tas hänsyn till, kan man inte då tänka sig en mängd andra typer av differentiering, istället för geografisk? Kanske borde singelmammors och homosexuellas röster väga mer? Eller överviktigas eller fotfetischisters? Som en blond Andersson från medelklassen lär jag plötsligt få väldigt lite att säga till om. Bäst att jag skaffar tuppkam...

En näraliggande sak som jag aldrig hört nämnas är problematiken i följande statistik:

I valet 2004 röstade ca 44 miljoner italienare och 26 miljoner fransmän, och sände på så sätt 78 ledamöter var till Bryssel; eftersom länderna är lika stora har de lika stort inflytande i parlamentet. Att valdeltagandet var mycket lägre i Frankrike påverkar alltså inte i mandatfördelningen överhuvudtaget.

Ledamöterna representerar tydligen inte bara sina väljare utan även sina länder, annars borde ju länder med lägre valdeltagande förlora en del av sina mandat. Egentligen borde kanske hela EU-apparaten få mindre makt om färre går och röstar? På så sätt har dem ju tydligen mindre erkännande och mindre stöd för besluten de fattar.

För att komma tillrätta med en del av dessa problem tycker jag att man borde överväga att införa en nygammal sorts demokrati – den direkta. Först låter det helgalet, men jag menar inte att en miljon stockholmare ska samlas på Sergels torg och med handuppräckning bestämma om vägtullarna är något att ha. Med dagens teknologi skulle man kunna göra det säkert och lätt att rösta på internet, och betänk potentialen: Man skulle decimera kostnaden och arbetet att hålla folkomröstning, vilket skulle göra det möjligt att ha desto fler. I förlängningen skulle riksdagen i princip kunna avskaffas och alla omröstningar hade kunnat ske genom folkomröstningar, och vi skulle få ett otroligt mycket mer demokratiskt samhälle än det vi ser idag.

En del praktiska svårigheter uppkommer snabbt: Sveriges riksdag fattar mängder av beslut, och valdeltagandet skulle säkerligen sjunka rejält om vi plötsligt gått från val vart fjärde år till ett par val om dagen – mycket få svenskar skulle orka hålla sig uppdaterade vad gäller alla beslut.

Först kan vi konstatera att samma sak gäller Sveriges riksdag och Europaparlamentets ledamöter idag, de fokuserar på ett par frågor per person och överlåter de andra åt sina respektive partier eller åt utskotten. Skulle inte samma modell kunna tillämpas med Nätdemokratin? Man röstar själv i de frågor som man känner för, och i de andra så antingen lägger man ner sin röst, eller så överlåter man den åt en representant som man vet har åsikter som överensstämmer med sina egna. Då hade nog många lagt sina röster på representanter bland alliansen eller sossarna i de flesta frågor, men varit noga med att inte släppa igenom t ex FRA eller IPRED, lagar som enligt undersökningar fullkomligt saknade folkligt stöd.

På detta sätt hade man inte behövt råka ut för en rad problem väljarna idag ställs för: Om jag gillar centerns kärnkraftpolitik, men avskyr vad de tycker om skolan, så kan jag inte få min vilja igenom. Det finns mängder av sådana kombinationer av politiska åsikter som inte stämmer överens med något parti. Och om jag däremot lägger min röst på ett enfrågeparti, så kan jag i och för sig vara säker på att de representerar det jag tycker är viktigast, men om jag brinner för flera frågor så tvingas jag att välja bort några.

Är det så det bör fungera idealt? Jag tycker inte det. Och tydligen finns det sätt att lösa det på, även om de i nuläget verkar smått kontroversiella. Världen har utvecklats sedan 1921, det kanske är dags att vi dammar av demokratin också.