Nätopia, när antiken möter cyberspace

Den här bloggposten ämnar jag inleda med något så ovanligt som intellektuell analys, vilket djupt borde oroa läsaren, då jag tänker diskutera politik. Detta är något jag känner saknas i den politiska debatten, den illvillige skulle säga av naturliga anledningar.

Framsteg görs nämligen genom att se på världen med nyfikna ögon och genom att intellektuellt analysera och kritiskt granska allt. Vanan är uppfinningarnas fiende.

Något vi är väldigt vana vid står inför dörren, val till Europaparlamentet. Låt mig säga rakt ut att jag har lite svårt att räta ut vissa frågetecken vad gäller den demokrati vi har idag, frågetecken som ingen tänker på, än mindre belyser. De flesta av oss vet nämligen vad demokrati är: Det är att man vart fjärde år går och lägger en papperslapp i en låda. Punktum.

Är det så enkelt? Finns det inga nyanser i det, inga möjliga förbättringar som kan göras för att skapa ett mer folkstyrt samhälle? Eller räcker lappen-i-lådan-modellen för att ett land tveklöst ska vara en fullblodig demokrati? Jag är inte säker, men om du är det, häng då med på min tankepromenad och hjälp mig att bena ur ett par problem.

Vi röstar på ledamöter, som representerar oss. Representerar de i första hand Sverige, eller deras väljare? Troligen det senare, annars är det inte så mycket av en demokrati alls. I sådant fall väger ju inte vad vi tycker lika tungt som var vi kommer ifrån. Men vad tror du då om det här:

Sverige har 19 röster i Europa-parlamentet, det vill säga ungefär 2 ledamöter per miljon invånare. Italien har 78 ledamöter, och 60 miljoner invånare. Vilket betyder att Kalle har 54% mer röstkraft Luigi. På samma sätt har en luxemburgare mer än 10 gånger så mycket inflytande som en tysk! Detta kallas degressiv proportionalitet och är stundom uppe för diskussion. Det motiveras med att små länder inte ska bli överkörda i diskussionerna. Vilket får oss att återkomma till huruvida Hökmark och Fjellner representerar Sverige eller moderatsympatisörer.

Och om man nu tycker att små länders röster ska vara överrepresenterade för att minoriteter ska tas hänsyn till, kan man inte då tänka sig en mängd andra typer av differentiering, istället för geografisk? Kanske borde singelmammors och homosexuellas röster väga mer? Eller överviktigas eller fotfetischisters? Som en blond Andersson från medelklassen lär jag plötsligt få väldigt lite att säga till om. Bäst att jag skaffar tuppkam...

En näraliggande sak som jag aldrig hört nämnas är problematiken i följande statistik:

I valet 2004 röstade ca 44 miljoner italienare och 26 miljoner fransmän, och sände på så sätt 78 ledamöter var till Bryssel; eftersom länderna är lika stora har de lika stort inflytande i parlamentet. Att valdeltagandet var mycket lägre i Frankrike påverkar alltså inte i mandatfördelningen överhuvudtaget.

Ledamöterna representerar tydligen inte bara sina väljare utan även sina länder, annars borde ju länder med lägre valdeltagande förlora en del av sina mandat. Egentligen borde kanske hela EU-apparaten få mindre makt om färre går och röstar? På så sätt har dem ju tydligen mindre erkännande och mindre stöd för besluten de fattar.

För att komma tillrätta med en del av dessa problem tycker jag att man borde överväga att införa en nygammal sorts demokrati – den direkta. Först låter det helgalet, men jag menar inte att en miljon stockholmare ska samlas på Sergels torg och med handuppräckning bestämma om vägtullarna är något att ha. Med dagens teknologi skulle man kunna göra det säkert och lätt att rösta på internet, och betänk potentialen: Man skulle decimera kostnaden och arbetet att hålla folkomröstning, vilket skulle göra det möjligt att ha desto fler. I förlängningen skulle riksdagen i princip kunna avskaffas och alla omröstningar hade kunnat ske genom folkomröstningar, och vi skulle få ett otroligt mycket mer demokratiskt samhälle än det vi ser idag.

En del praktiska svårigheter uppkommer snabbt: Sveriges riksdag fattar mängder av beslut, och valdeltagandet skulle säkerligen sjunka rejält om vi plötsligt gått från val vart fjärde år till ett par val om dagen – mycket få svenskar skulle orka hålla sig uppdaterade vad gäller alla beslut.

Först kan vi konstatera att samma sak gäller Sveriges riksdag och Europaparlamentets ledamöter idag, de fokuserar på ett par frågor per person och överlåter de andra åt sina respektive partier eller åt utskotten. Skulle inte samma modell kunna tillämpas med Nätdemokratin? Man röstar själv i de frågor som man känner för, och i de andra så antingen lägger man ner sin röst, eller så överlåter man den åt en representant som man vet har åsikter som överensstämmer med sina egna. Då hade nog många lagt sina röster på representanter bland alliansen eller sossarna i de flesta frågor, men varit noga med att inte släppa igenom t ex FRA eller IPRED, lagar som enligt undersökningar fullkomligt saknade folkligt stöd.

På detta sätt hade man inte behövt råka ut för en rad problem väljarna idag ställs för: Om jag gillar centerns kärnkraftpolitik, men avskyr vad de tycker om skolan, så kan jag inte få min vilja igenom. Det finns mängder av sådana kombinationer av politiska åsikter som inte stämmer överens med något parti. Och om jag däremot lägger min röst på ett enfrågeparti, så kan jag i och för sig vara säker på att de representerar det jag tycker är viktigast, men om jag brinner för flera frågor så tvingas jag att välja bort några.

Är det så det bör fungera idealt? Jag tycker inte det. Och tydligen finns det sätt att lösa det på, även om de i nuläget verkar smått kontroversiella. Världen har utvecklats sedan 1921, det kanske är dags att vi dammar av demokratin också.

Den andra sidan av myntet

Okay, så här är dealen: Alla som inte har legat i ide det senaste året vet att upphovsrättsindustrin har en hel del makt i vad som pågår i plenisalen, och än mer så vad som diskuteras bakom regeringen och ministerrådets stängda mahognyportar. Det i sig är frustrerande, och beroende på hur det går till, demokratiskt tvivelaktigt. Man får nämligen en känsla av att det är mer än aktivism och argumentation som kommer från skivbolagens lobbyister.

Man pratar om att det håller på att byggas ett storebrorssamhälle, och många av de lagar som har gått igenom eller ligger på förslag motiverar den synen på framtiden. Men de flesta missar andra sidan av myntet för bara trän, (eller hur ordspråket nu lyder): Aldrig förr har engagemanget från vanliga människor runt om i Europa varit så stort. Alla lagförslag analyseras och begrundas plötsligt av miljontals bloggare och intresserade. Idéer utbyts.

Är det verkligen ett övervakningssamhälle vi anar vid horisonten, eller motsatsen? Med dagens kommunikation ökar möjligheten för Svenne Banan att vara insatt, och istället övervaka makthavarna. Överallt finns det någon med insyn, någon med en mobilkamera i farten när Sarkozy och Lucifer skakar hand.

Och givetvis skrämmer detta den politiska eliten, som plötsligt känner sig bevakad. Tror vi helt ärligt att gårdagens politiker hade mer rent mjöl i påsen? Att det skulle ha varit mindre "wheeling and dealing" under det kalla kriget än idag? Knappast, det har bara inte varit lika tydligt innan.

Så låt oss nu utnyttja tekniken och engagemanget vi har för att sätta hårt mot hårt! Var helst det finns hemliga förberedelser till en repressiv lag, låt någon "råka" copy-pejsta den till DN. Närhelst politiken går i säng med industrin, låt någon lurpassa i garderoben!

Låt oss bygga lillebrorssamhället!

Visa! Sjung en visa!

Så lunka vi så småningom

mot Bryssels buller och tumult

När Pontan ropar: Pirat kom,

ditt timglas är nu fullt!

Du gubbe, fäll din krycka ner —

och du, du yngling, lyd min lag:

Betala 10 000 spänn,

var och varannan dag!

Tycker du att IPRED det är skit

nåväl han så tag dig då ned hit

rösta sen, dito en, dito två, dito tre

och tanka lugnare!


Lyckligtvis har upphovsmannen till melodin förlorat rättigheterna till sången, men passa på att sjunga den nu, innan de förstorar upphovsrätten igen och Bellman stämmer er för det!

Skumpa på skutan inatt?

Ikväll eller tidigt imorgon kommer Piratpartiet att bli Sveriges tredje största parti till antal medlemmar sett. Själv är jag entusiast men har inte gått med (än), av lite olika anledningar: Främst så har jag helt inte bestämt mig i vissa av patentfrågorna, och känner inte för att behöva försvara något jag inte är helt säker på.

För Piratpartiet är det väl knappast negativt; det tyder ju på att de kommer få röster från icke-medlemmar också (större delen av piraterna jag känner har inte gått med i partiet, men har lovat mig att de likväl ska släpa sig till urnorna den 7e juni).

Men ikväll när mätaren närmar sig 43211 kommer jag helt klart vara frestad att kasta mig med i folkfesten och bli medlemmen som får bägaren att rinna över... Och må det sedan rinna över rikligt, med vågor på vilka Engström kan surfa ända till Bryssel!

Gammelpartierna försöker hinna ikapp?

Missa inte Aftonbladets artikel där riksdagspartiernas syn på integritet på och utanför nätet presenteras. Med tanke på FRA, IPRED och Bodströmssamhället känns det som att Piratpartiet är mer trovärdiga i frågan...

Hur många gånger ska de ta betalt egentligen?

Jag tänkte påpeka några (av de många) helknasiga saker med IPRED, och nu framförallt om hur fildelning bestraffas. Givetvis är det helt uppåt väggarna att man ska behöva betala extra skadestånd till upphovsrättsägaren, och inte bara för verket man "stulit". Och givetvis är det medeltid att man ska behöva betala för en tidningsnotis om att man åkt dit...

Men bortsett från detta (som många redan påpekat) slog en sak mig: Man får betala både för vad man drar ner och det man laddar upp! Det innebär ju att skivbolagen får dubbelt betalt om de skulle få fast både mig och den jag laddar ner av. Om man dessutom betänker att man med bittorrent-tekniken laddar ner och upp till många samtidigt kan upphovsrättsindustrin ta betalt hur många gånger som helst för att EN person lyssnat på EN låt.

Bizarre!

Vill vill också se!

Något som stört mig länge, men mer under de senaste veckorna med TPB-rättegången, är att man inte får filma i svensk domstol.

Av någon anledning (som jag inte kan förstå) är detta en kontroversiell åsikt. Min gissning är att det ofta har att göra med vanlig lathet: De flesta bryr sig inte så mycket och de politiska default-inställningarna hos folk är att ogilla allt som inte överensstämmer med det nutida läget i Sverige. Detta är dumt, det kan nämligen orsaka att man inte kritiskt granskar sitt land och att man blir sen med att förbättra rådande förhållanden.

Om vi analyserar läget idag så ser vi att det är lagligt att rita bilder av folk i domstolen, men inte att ta foton. Öh, va? Om bilderna är bra ritade kan man väl lika bra knäppa med kameran, och är de dåliga, vad är i så fall poängen med dem?

Som ni alla säkert vet är det lagligt att spela in ljud från rättegången. Bild och ljud alltså, men inte film. Hur motiveras detta? Det jag vanligen får höra är att man tycker att den åtalade riskerar att bli sedd som skyldig direkt. Till er frågar jag: Skulle ni göra så? Vet ni inte att oskyldig till bevisats skyldig gäller i Sverige? Och om ni nu tror att folk reagerar så, varför skulle inte det gälla nämndemännen också?

En annan åsikt är att man inte tycker att media har att göra med de flesta domstolsfall, vilket säkert är sant. Och om det nu är så att en viss process inte har medialt intresse, varför skulle media vilja vara där då?

Den historiska motiveringen till att man inte får filma i en rättssal går att bemöta med enklare argument än så. När fotoförbudet instiftades för 60 år sedan (jubileum förra året) var det för att magnesiumblixtarna från kamerorna ansågs störande! Kanske dags att uppdatera lagstiftningen något?

Domstolen är tillsammans med regeringen och riksdagen själva kärnan i en parlamentarisk demokrati. Givetvis behöver vi full insyn i vad som pågår där. Nu pågår en process som antagligen blir känd som en av vår tids viktigaste, och vi har den inte på band! En process som dessutom har tydliga politiska undertoner, som berör och upprör massor av människor, inte bara skivbolagen och TPB-killarna och den handfull journalister och aktivister som ryms i rättssalen. Vi andra vill också vara med och se!